Vem är du?
Jag heter Helena Olmås är 40 år och har jobbat som PT i närmare 10 år. Nu arbetar jag som marknadskoordinator på MIPS sedan ett halvår tillbaka. Jag bor på Lilla Essingen och har pojkvän och två bonusdöttrar.

Hur länge har du löptränat?
Bortsett från en kort joggingsejour i mina senare tonår började jag springa ”på riktigt” 2008. Jag köpte en startplats till Stockholm Halvmarathon till min bror i present (han var ingen löpare så det skulle bli en utmaning!) och lovade att springa med honom. Jag tvingades därmed att börja löpträna och gillade det mer än jag kunde ana. Sprang i mål på 1.40.18 på min första halvmara (vilket jag förstod långt senare var en fantastisk tid!) och fastnade där och då ordentligt för löpningen.

Vilken löpträning gör dig lyckligast?
All löpträning gör mig lycklig. De lättare passen utan tidskrav ute i skogen gör mig lycklig på ett sätt. De tuffare passen med tidtagning fyller mig med en annan typ av lycka efter att passet är över. Det som gör mig allra lyckligast i löparskorna är dock att springa lopp – jag älskar känslan av att steg för steg ta mig mot målet och till slut få den där efterlängtade medaljen runt halsen. Oslagbar löparlycka!

Vad vill du bli bättre på i din löpning/träning?
Jag måste bli bättre på att periodisera min löpning, att springa de lugna passen lugnt och de hårda passen hårt. Jag har en tendens att alltid köra mina pass ganska hårt – varken lugnt eller på max. Precis runt tröskel är standard för mig, trots att jag är väl medveten om att jag borde ta avsteg både ner under och upp över ibland. Jag behöver också bli bättre på att ibland springa mina pass ihop med någon som kan utmana mig lite – just nu harar jag alltid mig själv vilket kan bli lite mentalt tungt ibland.

Vem är din förebild inom löpning/träning?
Eliud Kipchoge. För att han är bäst i världen på det han gör och att han alltid gör det med en enorm ödmjukhet. Hans ögon utstrålar ett enormt lugn och en gränslös glädje för löpningen. Dessutom kan jag titta på hans löpsteg i en evighet – det är så vackert!

Vad uppskattar du mest hos en träningskompis?
I ärlighetens namn så springer jag 99,9% av mina pass ensam. Den enda jag springer tillsammans med just nu är min pojkvän. Det jag uppskattar hos honom är att han får mig att dra ner på tempot och få till mina välbehövliga lågpulspass.

Vilken löparpryl klarar du dig inte utan?
Min klocka. Jag gillar att mäta min löpning och springer aldrig utan den, även om jag då och då kör pass utan att titta på den en enda gång.

Vad äter du helst innan ett långpass?
Jag äter som vanligt. Mixtrar väldigt sällan med kosten, varken inför långpass eller lopp. Långpass springer jag helst på förmiddagen och då äter jag min vanliga frukost innan. Havregrynsgröt och ägg eller ett par rågbrödssmörgåsar med ost och ägg. Kefir med havregryn, pumpakärnor och russin är en favorit! Inget krångel med andra ord.

Vilket ord representerar bäst det du känner för löpning?
Livet! Jag känner mig halv utan min löpning, något jag känner både tacksamhet och lite fundersamhet inför. Tacksamhet över att min kropp är frisk och stark och tillåter mig att springa så mycket. Men ibland smyger sig också funderingar på över hur jag skulle hantera en potentiell förlust av löpningen. Jag har blivit lätt personlighetsförändrad under mina skadeperioder och konstaterar varje gång att löpningen är en otroligt stor del av mitt liv. Det gör min tacksamhet över varje löprunda ännu större!

Vilket mantra tar du till när det är tufft på träning/tävling?
Jag har inget speciellt mantra, men jag besitter en förmåga att berätta för mig själv att ”ge upp inte är ett alternativ”. Jag har en väldigt bra fantasi och min styrka är att visualisera hur underbart det är på andra sidan det där jobbiga och hur stor njutningen kommer att vara när jag har klarat det. Det har hittills tagit mig igenom både det ena och andra i mina löparskor.

Vilken är den bästa effekten som löpningen har haft på dig?
Löpningen gör att jag sover bättre, håller mitt humör kontrollerat och ser hela livet genom ljusa glasögon. Allt blir lättare när jag får springa, även att komma igenom svårigheter och sorger i livet. Löpningen läker och lugnar.

Vilket var ditt senaste lopp – och hur gick det?
På grund av corona ställdes tyvärr mitt efterlängtade Tokyo Marathon in i mars. Det senaste loppet jag sprang innan alla lopp rycktes ifrån oss var Malta Half Marathon, som gick den 1 mars - samma dag som Tokyo skulle ha gått och som jag akutbokade in som ett substitut. Det gick över förväntan och jag slog äntligen mitt 11 år gamla personbästa på halvmaran: 1.35.04. Det fanns mer nog mer att ge så det bådar gott inför framtiden!

Vilket är ditt nästa lopp?
Vem vet? Mitt nästa ”riktiga” lopp är förhoppningsvis London Marathon som är flyttat från 26 april till 4 oktober. Jag håller alla tummar att det blir av! Jag är också anmäld till mitt livs första backyard, Big Shadow Backyard på Norra Djurgården, den 5 september och beroende vad som händer med London och läget i Sverige får vi se om det blir av. Allt är högst osäkert just nu. Någon dag mellan den 2 och 10 maj ska jag dock springa Coronamilen – ett virtuellt lopp till förmån för Radiohjälpen för insatser för riskgrupper i pandemin. Det känns kul!

Hur påverkar coronaviruset din löpning?
Alla mina lopp är inställda. Tokyo Marathon i mars och London Marathon i april är inställda, och Laugavegur Ultra på Island i juli känns högst tveksamt just nu. Jag är glad att jag inte behöver mina lopp som morot för att få till löpningen, den längtar jag alltid efter ändå. Dock är det otroligt deprimerande att inte få den där lilla extra guldkanten som ett lopp alltid innebär för mig. Men vi kommer snart tillbaka och då kommer medaljerna att kännas mer välförtjänta än någonsin!

Berättat för Kristina A Lager

Följ Helena på instagram @helenateodora